Säg hej till Bob!

Hej!

Oj då, så länge sen sist. Har inte haft lust och kunnat förmå mig att skriva om min löjliga lilla värld och triviala glädjeämnen, när världen ser ut som den gör. Och att skriva om de sakerna, vill jag inte heller. Det får andra göra. 

Nu beslöt jag i allafall att göra ett försök. Tycker att ni bör få träffa Bob, ni också. Vilka glädjetjut, -dans och tom lite -tårar han förorsakade när han upptäcktes. I samma veva fick han ett namn. Bob. Öh?! Ja, inte var det jag som tyckte att en melon behöver ha ett namn, men okay, låt gå. Låt mig alltså presentera:

Bob, the melon

Liten, ynklig och frusen låg han där på växthusgolvet. Genast fick han en egen crocs, för att inte bli så kall om fötterna. Varje dag har han blivit ompysslad, påhejad och beundrad. 

Se så stor han blivit nu! Crocsen har han växt ur och är till bara för jämförelse. Sådär som tändsticksaskar, som de brukar ha på sina bilder i tidningen, på sina romantiska potatisar eller hånglande morötter. Frusen är han fortfarande och kommer inte att hinna bli större. Men det gör inget. Glädje har han gett och nästa år ska jag absolut ha en melonplanta igen. Vacker planta och fin blomning också. Äta Bob?! Njaa, vet inte... Vem är frivillig att sticka kniven i honom?!